Treåriga flickan låg död hemma i flera dagar

Uppdatering: Mammans advokat Per Oehme bekräftar för SVT Nyheter Öst att domen kommer att överklagas till kammarrätten.

När polisen i Norrköping den 30 januari hittade den treåriga flickan död så befann sig båda hennes syskon i bostaden och föräldrarna upplevdes som påverkade. Man upptäckte också att flickan legat död i flera dagar.
Det framgår i förvaltningsrättens dom om att omhänderta flickans syskon enligt 2 § i Lagen om vård av unga (LVU).

Det är socialnämnden i Norrköping som vill att syskonen ska fortsätta tvångsvårdas. Barnen omhändertogs akut enligt LVU 6 § och placerades i ett jourhem i samband med att föräldrarna greps som misstänkta för att ha orsakat den treåriga systerns död.

Mamman och barnens juridiska ombud tycker inte att syskonen ska tvångsvårdas, utan menar att vårdbehovet kan ordnas på frivillig väg.

Mamman: ”Kommer att få börja från ruta ett”
Mamman vittnade inför förvaltningsrätten om att ”hon inser att när brottsutredningen är klar har hon ett omfattande jobb framför sig i att tillsammans med socialtjänsten utreda hennes omsorgsförmåga igen innan hon kan påkalla att få hem barnen igen. Man kan inte veta när det blir, men hon kommer att få börja från ruta ett”.

Men förvaltningsrätten väljer att gå på socialnämndens linje och skriver i domen:

”Med hänsyn till det och med beaktande av barnens behov av trygghet efter vad de varit med om, gör förvaltningsrätten bedömningen att hennes samtycke inte är tillräckligt tillförlitligt för att garantera att barnen får den vård de behöver.”

Det är oklart om domen kommer att överklagas till kammarrätten.

Pappans dödsorsak under utredning  
Pappan hittades död i häktet under söndagen den 16 februari. Dödsorsaken utreds av polisen och internt av kriminalvården. 

Mamman är fortsatt misstänkt för grovt vållande av annans död och om hon senare döms i domstol så ska hela ärendet utredas av Socialstyrelsen enligt lex Bobby.

LAG MED SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM VÅRD AV UNGA (LVU 1990:52)

Trädde i kraft den 1 juli 1990 och ersatte då en lag (1980:621) med samma namn.

• Reglerar tvångsomhändertagande av unga personer under 18 år, samt i vissa fall av unga under 21.
• Grunderna för ett omhändertagande kan vara bristande hemförhållanden eller ett eget vårdslösa beteende.

Källa: SvT/östnytt

Förvaltningsrättens  (Linköping FR 883-20 Dom 2020-03-09)  om att omhänderta de efterlevande syskonen.

Stäng gränsen till Europa – öppna gränsen till Gulfstaterna!

Är det inte märkligt att oändliga strömmar av människor strävar efter att komma in i Europa, medan ingen tar sig till de rika Gulfstaterna? Att de reser hundratals mil ända till kalla Norden, istället för tiotals mil söderut, till några av de rikaste samhällena på denna jord. Är det inte märkligt att det vänsterliberala etablissemanget och dess svans av gråterskor, skriker i högan sky om vårt ansvar att ta hand om världens fattiga, men samtidigt inte ens berör tanken om rimligheten i att de väldigt rika och välmående muslimska staterna runt Persiska viken tar just detta ansvar? “Inte en enda gång till vill vi höra att det är vårt ansvar, vår skyldighet, att ta emot dessa personer. Inte förrän Gulfstaterna har tagit emot tiotals miljoner av migranter från den värld, som de själv säger sig leda, ska vi vara beredda att diskutera denna fråga igen”, skriver Mons Krabbe i sin debattartikeln om muslimska migranter, vår tids stora elefant i rummet.

Ansvar betyder”att leva upp till en skyldighet” och vilka kan ha en större moralisk skyldighet att ta hand om världens fattiga muslimer än just rikare muslimska stater, med Saudiarabien i spetsen som säger sig vara den muslimska världens vagga och ledare? Varför är det vi nordbor som är inhumana, när vi säger ”det räcker nu”, och därmed får bannor från FN, medan de rika arabstaterna undviker all kritik när de gör samma sak?

Detta är elefanten i rummet i den globala migrationsdebatten.

Varför kommer de alls hit? Svaret är i all korthet: Att dels så lockar det överdrivet generösa ekonomiska bistånd som vissa europeiska länder öser över migranterna.

Slöjförbudet i Skurup: Hijabister kan inte gömma sig bakom det ”fria valet”

Mars 11, 2020 10:31 am

Reaktionerna efter införandet av slöjförbud i klassrummen i Skurups kommun lät föga förvånande vänta på sig. Kritiken kom som förväntat att handla om att ett sådant förbud strider mot grundlagen om religionsfrihet. Frågan är dock mer komplex än så och ett eventuellt förbud går inte att avfärda med att det skulle strida mot individens fria vilja. Snarare handlar det om vilket samhälle som är eftersträvansvärt. Det skriver idag Carl Bengtsson, master i statsvetenskap och journalist.

Hijabister och religionsliberaler försvarar ofta bärandet av hijab med att hänvisa till religionsfriheten och det fria valet. Av detta följer att det fria valet anses vara något som inte får kritiseras. Vad man bortser från är att alla fria val inte hör hemma i det samhälle som majoriteten har uppfattat som det eftersträvansvärda.

De religionsliberaler som vanligen går i bräschen för kvinnors rätt att ikläda sig hijab glömmer ofta bort att rätten till frihet är beroende av att staten kan garantera den. Lagstiftningen är i slutänden ett resultat av de normer och värderingar som representeras i ett samhälle. Fria val berör därför inte bara den enskilda individen utan får konsekvenser även för samhället i stort. I fallet med hijab riskerar den liberala demokratin att motverka frihet genom att uppmuntra frihet till religionsutövande.

Vad religionsliberaler missar är att religionsfrihet inte bara innebär rätten att ge uttryck för sin egen religiösa övertygelse, utan också rätten att avstå från religion. Religionsfriheten är således inte enbart positiv, utan har också en negativ aspekt. Denna negativa aspekt kan beskrivas som skydd mot att utsättas för andras religionsutövning. Hijab betyder barriär och många kvinnor och män uppfattar med rätta hijaben som en symbol för könsapartheid och uråldriga värderingar. Väljer man att ge uttryck för sådana värderingar genom till exempel bärande av hijab påverkar det således inte bara en själv utan också de som tvingas ta del av detta. Friheter står därmed mot varandra.

I Sverige har religionsliberaler och hijabister länge kunnat gömma sig bakom den positiva religionsfriheten. I EU-domstolen har man emellertid resonerat annorlunda. Där har den positiva religionsfriheten fått ge vika för sekulära ideal. Detta utfall kan förklaras med att om en grupp människor upplever sig påverkas negativt av religion i det offentliga rummet ska den negativa aspekten ges företräde; friheten att avstå från religion ska således väga tyngre än rätten att uttrycka sin religiösa övertygelse. Detta skulle rimligen kunna appliceras på bärandet av hijab inom statliga institutioner och hijabförbudet i Skurup.

Innan Skurup införde hijabförbud hade frågan om religiöst utövande inom statliga institutioner aktualiserats vid ett flertal tillfällen de senaste åren. Att företrädare för staten bär hijab är problematiskt och sänder ut dubbla signaler. Å ena sidan propagerar staten för jämställdhet, medan hijaben symboliserar förtryck och könsapartheid. Staten bör i dessa situationer vara tydlig med att dess domäner inte är något forum för religiöst självförverkligande, utan istället ska präglas av professionell neutralitet. Detta innebär att man helt enkelt får avsäga sig sin religion på arbetsplatsen.

CARL BENGTSSON

Carl Bengtsson, Master i statsvetenskap, journalist

 

SVT rapporterar givetvis okritiskt, alltid på slöjförtryckarnas sida:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/de-tog-pa-sig-sloja-i-protest-mot-slojforbudet

Källa: Katerina Magasin 

Fjärde statsmakten nr 42 – Asylhandläggare berättar att apatiska barn drogades.

I detta program får vi höra juristen Alexis Karpoff och psykiater Thomas Jackson samtala om fenomenet ”apatiska barn”. Alexis Karpoff har arbetat som jurist med asylärenden sedan 90-talet. Han har personligen kommit i kontakt med personer som försökt muta honom och han har också sett hur handel med kemiska preparat ämnade att skapa apati hos barn förekommit systematiskt. Thomas Jackson har varit involverad i detta ämne sedan 2005 och försökt väcka frågan om att allt inte står rätt till här men har blivit konsekvent motarbetad och smutskastad.

Frågan om apatiska flyktingbarn har sedan år 2005 återkommit med olika intervall. Det som denna gång gjorde frågan aktuell var en artikel i tidningen Filter där två nu vuxna personer fick komma till tals och berätta vad som verkligen hände då de var ”apatiska”. I deras berättelser framkommer en skrämmande verklighet. De har enligt utsago blivit tvingade av sina föräldrar till att förhålla sig apatiska. Detta för att deras familjer skulle erhålla uppehållstillstånd i Sverige. I Sverige har det varit mycket svårt att ha någon annan åsikt än att barnen verkligen är apatiska och att ingen påverkan från föräldrarna skett. Vi får se ett litet klipp från SVT som handlar om några barn som tillfrisknat från sin ”apati” på några timmar genom separation av föräldrar och barn. Thomas Jackson påpekar att barnen blir påverkade för resten av livet genom dessa minnen. De känner olust och skam för att ha misslyckats med det uppdrag de fått av sina föräldrar.

Alexis Karpoff kom redan 97-98 i kontakt med ”apatiska” vuxna som låg till sängs en månad. De fick uppehållstillstånd om de höll ut. Detta ändrade sig efter ett par år. Varken Migrationsverket eller utlänningsnämnden reagerade till slut på dessa fall, varpå de uppehållssökande gav upp och slutade vara ”apatiska”. Efterhand berättar Alexis att det blev allt vanligare med barn som uppgavs vara apatiska. Han blev kontaktad av personer som ville att han skulle företräda dem juridiskt i asylprocessen. I kommunikationen med dessa personer fick han höra att de garanterade ”att ungen skulle vara apatiskt så länge det behövdes”. Alexis berättar att han beslutade sig för att inte åta sig den här typen av ärenden då det enligt honom faktiskt är grov brottslighet det handlar om. Vidare så berättar Alexis om hur han runt 1998-99 fick kännedom om en advokat som sålde kemiska preparat som påverkade barn till att bli apatiska. Denne advokat skulle då ha runt hundra ”klienter” som försågs med detta preparat som sades vara insmugglat från Ryssland. Kostnaden för preparatet inklusive beskrivning handlade om 30 000kr. Utöver denna sidointäkt kunde sedan advokaten också fakturera Migrationsverket för sina tjänster.
Alexis tar även upp ett annat fall där en annan advokat mot 50 000kr kunde garantera uppehållstillstånd för en familj då deras 14-årige barn skulle fås att bli medvetslös med hjälp av vissa tabletter.
De länder som de uppehållssökande familjerna kom ifrån var främst rysktalande före detta sovjetstater berättar Alexis.