Planerade operationer som ställs in och prognoser där det spekuleras om många tusen sjuka. Mörkertal och oro. Splittrad information som är svår att avläsa. Coronapandemin fortsätter att skaka världen och i många välfärdsländer konfronteras vi med den obehagligaste frågan av alla: Vem kommer att ges vård ifall vården måste välja? Saken ställdes på sin spets när Socialstyrelsen förra veckan meddelade att de 526 intensivvårdsplatserna som totalt finns i Sverige inte kommer att räcka, något som många av oss redan tidigare befarat då Sverige är glesaste landet i Europa när det kommer till just intensivvårdsplatser. Åter handlar det om “triage” – och de krassa prioriteringsprinciperna kan komma som en chock för en skattebetalande medborgare som förlitat sig på att staten ska uppfylla sin del av samhällskontraktet och ge den vård vi betalar höga skatter för. “Vi kan hamna i ett läge där vi tydligare behöver prioritera”, säger Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen, till Nyheter Idag. På ren svenska betyder det att en illegal invandrare (så kallad “papperslös”) med corona som behöver intensivvård, kan komma att prioriteras före en äldre svensk medborgare. Någon på sociala medier skriver rätt ut vad många bara tänker: “När de som sökt asyl och blivit smittade står på kö, då lämnas jag och mina grannar att dö på Älvsjömässan…” Ättestupan har tidigare inte föresvävat oss.
Mina egna multisjuka föräldrar som är 80 och 88 år har betalat skatt i Sverige sedan 1975 och alltid förlitat sig på vården, det har även jag själv gjort, och tills för några år sedan så fungerade det, får jag lov att säga. Nu är läget ett annat och det enda vi säger till varandra dagligen är, “bli inte sjuk”. Mamma och pappa är dock beroende av hemtjänsten, som kommer sju-åtta gånger om dagen och som sköter om mammas hygien då hon är förlamad efter en hjärnblödning 2017, något jag också skrivit om tidigare. Igår pratade jag med mamma och kalla kårar löpte längs ryggen. Mamma sa, “jo mannen från hemtjänsten sa att två hos dem var smittade med Corona, han hade på sig handskar, men inget munskydd…” Sedan Corona började härja i Sverige har jag frågat mina föräldrar regelbundet vilka hygien- och säkerhetsåtgärder hemtjänsten vidtar. Platshandskar har man använt redan tidigare, men några munskydd brukas alltså ej. Och jag tänker förstås på den iskalla beräkningen och det hårda tonläget som allt fler visar prov på i både vanliga såväl som i sociala medier: Att de gamla, och sjuka, ju ändå ska dö. Att det är livets gång. Jo, absolut, det vet jag också, men ska det verkligen gå till på detta sätt? Som någon slags modern ättestupa, där man i princip skickar de gamla i döden för att bli av med dem? Men de yngre då? De som också behöver vård? Jag vet både en 23-årig småbarnsmamma och en 42-årig man som båda har svårt att andas. Ingen vet om de har Corona, för man vägrar testa dem. Man kan inte testa dem, för inga tester finns. Och jag ser en spansk film där en läkare gråter medan han berättar om hur man söver ner människor och låter dem dö.
Läs mer
Källa: Katerina Magasin
