2022-01-06
Ole LjungbeckDemokratins möjlighet att överleva beror på att ett stort antal medborgare måste kunna göra realistiska val, efter att ha fått eller skaffat sig tillräckliga informationer och kunskaper, som inte är tillrättalagda för vissa syften.
Demokratins institutioner – regering och riksdag samt lokala och regionala fullmäktigeförsamlingar – måste vara folkviljans förlängda arm. Detta blir de emellertid endast om riksdagspartier, riksdagsledamöter, talmän, regerings-ledamöter och fullmäktigeledamöter gör sitt allra bästa genom att lyssna på medborgarna , sprida kunskap och information som inte är tillrättalagd för maktelitens och etablissemangets egna syften. Men kanske också och inte minst att de har kunskaper i de frågor de skall fatta beslut i. (Ett lysande exempel på att så inte är fallet är Lissabonfördraget tydligt bevis på).
De kandidater, som vi genom vår röst ger ett politiskt förtroendeuppdrag, är emellertid långt avlägsna (ännu längre genom EU), de befinner sig på maktpyramidens topp. Teoretiskt är de våra, folkets tjänare, men i själva verket är det tjänarna som talar om hur vi skall rösta, tycka, tänka och forma det framtida samhället. Vi befinner oss längst ned vid pyramidens fot och måste lyda trots deras ofta usla argument.
Sveriges statsskick är visserligen representativt men det står också i Grundlagen; att ”all offentlig makt utgår från folket”. I och med EU-inträdet har en maktförskjutning ägt rum – utan medborgarnas medgivande – i en omfattning som saknar motstycke sedan demokratins införande. Riksdagen tolkar i dag det representativa systemet som om medborgarna efter valen lämnar över sin makt in blanco dvs villkorslöst. Detta har aldrig varit meningen utan strider helt mot grundlagens anda och bokstav. Det framgår inte minst av förarbetena till vår grundlag. […]
Vi (folket) måste återerövra demokratin – Bakomkulisserna.biz