Hej ansvariga politiker och myndighetspersoner på Socialstyrelsen, ni, så kallade sakkunniga och experter. Ni vet vilken väg ni slagit in på, eller hur? Ni började, och nu får ni stå ert kast. Ni vill leka den här vidriga leken att sortera ut människor, att mäta deras samhällsvärde. Då får ni också vara beredda på att frågorna kan komma att hamna någonstans där ni inte räknat med att de ska hamna. Jag vill gärna veta, vilka som anses vara värda att rädda livet på i Sverige våren 2020 – säg att jag ställer en Coronasmittad pensionär vars “biologiska” ålder är 80,1 år mot en frisk men skottskadad, gängkriminell 25-årig man? Vem är mest värdefull att rädda? Om man nu verkligen måste, måste välja. Och samtidigt blir det allt tydligare att Sveriges strategi med “frivillighet” ser ut att fungera dåligt när man vill hantera en pandemi.
Ett mindre sjukhus någonstans i Sverige. En sann historia, där jag ändrat några detaljer för att skydda de inblandade. Ont om personal förstås, som det så ofta är, men detta är pre-Corona, ordet triage används inte särskilt frekvent ännu. Kriminaliteten tar inte heller semester, affärerna ska fullföljas, hämnd ska utkrävas, rivaler ska elimineras, något åt det hållet. På kvällen uppstår så aktivitet på sjukhuset. Den underbemannade akuten får att göra. Det kommer in två personer samtidigt: En skottskadad kriminell yngling. Och en medelålders person med hjärtinfarkt. Bägge behöver omedelbar vård, bägges liv är i fara. Men ynglingen blöder, det ser illa ut. Samtidigt behöver hjärtpatienten hjälp, det ser illa ut det med! Läkaren kan omöjligt hjälpa båda två samtidigt. Hur det slutar? Med att den skottskadade prioriteras, på bekostnad av hjärtpatienten…
Sedelärande historia, måhända, en anekdot, men icke desto mindre konkretiseras den när man rustar med kravallberedskap på sjukhusen (vilka är det som kan tänkas storma IVA-avdelningarna?). Det går kalla kårar genom kroppen när jag tänker på de äldre, de som byggt Sverige, de som röstat på socialdemokraterna i blint hopp om att socialdemokraterna är ett rättvist parti som värnar de äldre och de svaga, ett rättvist parti helt enkelt. Det är dessa äldre som lämnas dö ensamma på sina äldreboenden, de ska hosta och kvävas till döds i ångest och panik medan deras lungor dukar under i Covid-19-virus, ett virus som de ansvariga med öppna ögon låtit spridas i Sverige och i synnerhet förfarit slarvigt med just de gamlas sista anhalt, äldreboendena, hemmen som är dödens väntrum för många svaga, ensamma, de allra äldsta, de skröpligaste. Jo, jag vet hur det ser ut i de där uppehållsrummen där Nils-Ola, 91, gråter som ett barn och ropar på mamma. Jag vet hur Siv och Marianne vaggar i de blommiga sofforna framför Allsång på Skansen. Hur fru Karlsson skriker bakom den anonyma grågröna dörren. Hur akvariet med de färgglada fiskarna ska bjuda stimulans. Gustav, 93, måste bli matad men soppan rinner nerför hans haka. De tillför inget, de har levt sina liv, de är människolivets punkt, men de är någons mor och far, någons morfar, farfarsfar, någons länk till det förflutna, någons släktband. De är allas vår vagga, vår biljett till livet. Och ja, många av dem byggde Sverige, de födde barn, de fostrade dem, de slet på sjukhus och fabriker, de bidrog alla och envar så gott de kunde, de flesta av dem betalade plikttroget skatt varje månad till en stat som lovade att ge dem en värdig ålderdom, en sista trygghet. Som ett avtal vi alla hela tiden trott är till för att hållas. Nej, i mina ögon är de inte “skräp”, som iskallt bara ska offras utan minsta reflektion. Visst ska vi alla dö en dag men det kan ju gå till på olika sätt. Att jag sen tycker förvaringen av Sveriges gamla många gånger redan är vedervärdig är en annan historia.
Triage, att fatta beslut om vem som ska vårdas, pågår dagligen i vården, säger de vårdanställda, det är inget nytt, så har det alltid varit, bara det att nu har saken blivit aktuell genom att trycket på vården är så stort i och med att så många insjuknar samtidigt i Covid-19-pandemin. Och de äldsta, de som ändå levt klart sina liv, ja, de hamnar längst bak i kön. Men här gäller det nu plötsligt inte bara de i döden väntrum, utan även människor som tidigare betraktats som relativt funktionella, människor som visserligen dragit på sig välfärdssjukdomar men som ändå står mitt i livet. 60 är det nya 30, minns ni? Idag verkar 60 snarare vara det nya 95, med Socialstyrelsens nya coronapåbud. Därför riskerar nu en diabetessjuk 60-åring, en individ som egentligen skulle kunna leva i 30 år till, att bli en samhällsmedborgare som nu blir bortvald. Som ett straff, nästan.
Den svenska modellen kan i framtiden bli omdöpt till den svenska ättestupan. Till och med statsminister Löfven utropar att vi kommer få tusentals döda, han låter som något slags sadist, istället för att försöka ingjuta mod i sitt folk, säga, “hörni, vi ska göra allt i vår makt för att det här ska gå bra, att så få som möjligt ska behöva dö”. Aldrig har jag avskytt att låta alarmistisk mer än just nu. Jag hoppas vid gud att alla mina farhågor angående hur Covid-19 hanteras i Sverige ska visa sig vara fel.
Källa: Katerina Magasin
Ocensurerade nyheter 